Vissa dagar kan jag inte andas.
Det är som om någon dragit en plastpåse över mitt huvud och knytit ihop den. Det finns ingenstans att ta vägen. Och ju mer jag slitar och kämpar, desto mindre blir utrymmet. Ändå finns det alltid lite luft kvar, som om den som dragit över påsen njuter av att se min panik, och därför håller mig kvar på det stadiet hela tiden. Hur strategiskt jag än planerar min flykt, så blir jag alltid fälld på vägen. Det är bara jag och påsen, trots allt.

På något sätt saknar jag den jag var förut. Även fast jag avskyr de värderingar och åsikter jag hade, och även fast jag äcklas över hur jag lät mig bli behandlad och hur jag uttryckte mig bland folk. Så saknar jag mig.
     Nej, okej, jag saknar inte mig, inte ett dugg egentligen. Jag saknar hur jag kände mig. Jag saknar hur mycket jag skrattade och pratade. Jag saknar hur enkelt och lättsamt allt var.
     Jag vill bara skratta och kunna glömma allt för små stunder, bara leva. Men det går inte. Det snurrar för mycket där uppe. I nuläget finns det dock bara ett ställe där jag kan göra det, leva altså, och det är på Bålsta Boxningsklubb. Men i längden håller det inte, i längden kommer hela jag rinna ut innan jag hinner rädda mig själv. Fram tills dess så tänker jag leva på de lyckopiller som boxningen ger - och som jag är så beroende av.