Idag brast det på svenskan. Jag satt och bara hjälplöst skrattade åt absolut ingenting. Klockan var halv 4 och utanför var det redan mörkt. Någon tar upp ämnet Twilight. När vi kommer ut från klassrummet är våning 4 tät av folk med med tjocka jackor, halsdukar och vantar. Och då kom allt tillbaka. Jag ville inte åka hem, jag ville vänta på kajsa vid hennes skåp som borde vara på våning 4, och om vi hade haft tur, hade Farin knallat förbi. Sen skulle vi gått till mitt skåp alldeles i början på våning tre, och då skulle helf plötsligt Dlf dyka upp och kajsa skulle få en hjärtattack. Därefter skulle vi gått skrattande ut i mörkret och gjort sällskap med några S1Aare på tunnelbanan, innan vi i vanligast ordning skulle helt spontakt avvikt för att göra något helt random. Sen till självklarheten att vi båda skulle sattit oss på samma pendeltåg och babblat om det mest störda som fanns i våra tankar. Kajsa skulle som vanligt gå av i Kallhäll, och jag skulle fortsätta till slutstation, ivrig att få komma hem, somna och vakna till nästa dag.

Så borde det vara. Så har det varit. Men så är det inte längre. Och det är det här jag saknar, det är det som kommer tillbaka och får mig att skratta hjälplöst, för jag vet inte vad annars jag ska göra. Tiden får inte gå såhär fort.

Det här är nog världens bästa låt, men världens bästa Gavin. Den var jag beroende av under världens bästa tid.