Kort information; Ikrah Ikrah Ikrah du är bäst!


Nu ska jag till stallet. Eller, snart.
Jag orkar inte. Det är det som är problemet, jag orkar bara inte. Jag överväger varje gång att sluta rida, bara för nu, ta en paus igen. För det känns alltid som om jag måste släpa mig dit, att det är något som bara måste bli överstökat. Men jag vet inte om jag kan sluta. För det är när jag är där, när jag sitter på hästryggen, som jag kan tänka klart. Det är då allt faller på plats, och jag förbannar mig över hur jag ens kunde tänka tanken.
     Men sedan åker jag, och allting upprepas igen. Ändå vet jag så väl att jag inte är någonting utan hästarna. För de har gjort mig till den jag är, på gott och ont. Och utan dem, så faller jag. Då blir det magplask, och jag är inte säker på om jag kommer kunna resa mig igen.

Men inget blir någonsin detsamma utan dig. Och jag kan inte glömma. Inte när du är överallt, när du finns i allt jag gör. När du är den jag är.