Tävlingsnerverna börjar göra sig tillkänna ordentligt nu. Med bara en dag kvar till NSM, även fast jag fortfarande inte förstått att det är på riktigt nu. Att jag om ett tiotal timmar ska gå upp i ringen och inte bara fightas om en medalj, utan också om en titel som involverar orden "svensk mästare." Det känns overkligt.

Jag trodde aldrig jag skulle stå där jag står idag. Jag var 14 år när jag började boxas. 14 år och utan koll på varken ben eller armar. 14 år med koncentrationssvårigheter och förmodad ad/hd. Jag tänkte aldrig bli något. Tänkte inte ens gå en match. Sen gick allt så fort. Och jag sålde mig själv, till adrenalinet, till känslan av att kliva upp i ringen.

Min start på boxningskarriären har varit allt annat än en dans på rosor. Så många gånger har jag tänkt, varför gör jag det här? Varför ger jag inte bara upp? Och lika många gånger har jag vetat. Vetat varför jag gör det här, varför jag aldrig skulle kunna ge upp. Så nu vet jag vad jag ska göra, jag ska ha kul. Jag ska ha så satans jävla svinroligt när jag går upp i den där ringen. För jag vet, att det är när jag har kul, som jag är bäst. Och jag vet också, att jag kan bli bäst, att jag vill bli bäst och att jag ska bli bäst.


Herregud, jag ska gå ett SM.