Tjolahopp. Precis hemkommen (okej kanske inte precis) från en helkul dag i Norrköping på deras gala Minvinterbox. Efter två timmars bilresa och trängandes med madde och lars i baksätet så kom vi äntligen fram till Akilles skitfina lokaler. Invägning med ett kilo till godo (!!) och smärtfri läkarundersökning som vanligt.

Jag var mycket mer pepp idag än förra helgen. Hade mycket energi och kände bara fyfan va kul! Och kul var det, mötte deras hemmaboxare Amanda, som inte bara är en duktig boxare utan också jättegullig och trevlig. Jag gjorde vad jag anser själv en bra match, kämpade men orkade inte riktigt. Amanda in fler slag, ingen tvekan, och det är det som gäller. Men jag är bara nöjd ändå, tråkigt att torska, men så är det.

Idag var det boxning, till skillnad från skitmatchen mot masha i lördags, när allt bara kändes skitskitskit efteråt och man undrade varför man ens håller på med det här. Undrade varför man ska kämpa när det egentligen inte spelar någon roll. När man går upp bara för att veta att ren teknisk boxning inte har någon betydelse. Att efteråt bara känna sig helt och håller skitkass, urdålig, värdelös.

Idag gick jag upp och kände fyfan va kul det här är. Och bara att inse, jusste, det är därför jag gör det här, får energin att stiga ytterligare. Och visst är det pisstråkigt och surt att förlora, men inte på samma sätt. För jag vet att jag kämpade, jag vet att jag gjorde en bra match, jag hade asroligt. Jag sitter inte just nu och känner fyfan vad dålig jag är, utan precis tvärtom. Jag är bra, och jag har kul.

Var bara tvungen att påpeka skillnaden, tack.