Vissa sekunder är det solklart. När känns som om det här kommer verkligen gå tillväga och bli så himla jättebra. Men resten av sekunderna är det kaos. Lite ut av en karusell, fast ändå inte. Det snurrar inte lika fort längre. Och jag vet ju varför. För att jag har slutat att bry mig. För att jag inte längre orkar springa efter, jaga något jag inte ens kan sätta fingret på vad det är. Men jag vågar inte känna efter, tänka efter på vad det är jag måste prioritera. Jag vet att jag ändå inte kommer följa den vägen. Din väg. Och det hugger i hjärtat när du talar om för mig vem jag är. När allt du säger upprepar sig som en polisserens tjut; att du inte tror på mig, att du nedvärderar den jag är. Det blixtrar i mitt huvud när du talar om för mig hur jag ska leva mitt liv. Om vad jag ska göra, vad jag ska välja. Som om jag vore fyra år och inte kan skilja på blått och rött. Att du sedan blir arg, på att jag blir arg, på att du försöker styra över mina beslut, och att det sedan är jag som måste be om ursäkt, det klarar jag inte av. Då är jag eld och lågor. Men jag håller tyst, jag har hoppat av karusellen och slutat springa efter bussen. Och om du visste hur mycket med dig det är jag hatar, då hade jag behövt bli apatisk. Jag kan inte ens yttra vissa meningar, för de påminner om dig. Till och med tonen av din röst får mig att vilja slå ett stort hål i väggen. Så fort du öppnar munnen vill jag bara skrika i en evighet. Men jag gör inget av det. Och ett totalt miserabelt inlägg som började helt utan att vara riktat till dig tog den riktningen ändå. 

Men ibland tackar jag dig. För att du får mig att vilja göra allt du säger att jag inte kan eller får göra. Du får mig att vilja bevisa att jag kan även fast du inte tror på mig. För det finns inget bättre än att trycka upp reslutatet i ditt ansikte. För du har fel. Du har så fel att du inte anar. Och jag vill inte ens ha ditt stöd. Du slipper mig.

Ibland undrar jag också. Varför du tycker att det jag gör att så fruktansvärt och förjävligt, när du gör precis samma sak fast flera gånger värre.

Jag är en drömmare och det vet jag så väl. Och ja, jag kommer göra miljontals magplask. Men vet du vad. Jag kommer resa mig upp varenda satans gång och fortsätta drömma.