Det här känslan, när solen dyker fram och färgar gatorna, när man måste kisa och dra ner persiennerna i klassrummet. Den knappa värmen som man så heligt avgudar. När alla sånger helt plötsligt får en ny innebörd, och rörelser helt plötsligt får ett annat mönster. Det fantastiska pirret, känslan av nostalgi och något nytt på samma gång. Det är så löjligt, att det kan vara så underbart.


Och jag behöver inte dig, jag har solen.