Försöker komma på något att skriva. Men jag vill skriva så mycket att det inte blir någonting. Jag vet inte vart ska börja. Ena sekunden har jag nästan kunnat tänka klart, andra sekunden tar paniken över. Tårarna slutar aldrig rinna. Ilskan kommer och går. Minsta fel, som att tröjan ramlar ned från galgen, och allt bubblar över.

Men vi måste gå framåt, kan inte gå bakåt.