Jag är så trött att om jag sluter ögonen i tre sekunder riskerar jag att somna på plats. 

Men jag vill inte sova, vill inte förlora den hypade känslan efter de här tre dagarna. Jag vill inte packa upp min väska, vill inte kunna sitta vid min egna dator och skriva det här. Jag vill bara inte sluta leva.

Jag är jordens lyckligaste och olyckligaste människa. När min klocka ringer imorgon kliver jag upp för att gå till skolan, därefter kan jag alla steg jag kommer ta utantill. I princip, imorgon är allt som vanligt igen. Som om de här tre dagarna varit en lång dröm. Jag önskar bara att jag kunde stanna i den för alltid, och aldrig någonsin vakna igen.

Ni är det bästa som finns.


Ps. Jag har varit riktigt riktigt dålig med kameran dessa tre dagar (för bevis: se ovan). Gösta var desto bättre. Så jag ska försöka kapa hans bilder inom en snar framtid, have patience.