Och du kanske inte vet, men det är sådana här nätter som jag skulle älskat dig som mest. De som kommer efter flera dagar av förhoppningar. Luddiga förhoppningar. Som bara finns där men inte direkt är definitionsbara. De som alltid slutar i en lika luddig besvikelse. Och med den: längtan och ångest och oftast en hel del trötthet. Det är sådana nätter som den här, som allt kryper fram igen. Som jag önskar att dina ord ska dyka upp för att dämpa min ångest. Eller helst av allt: att du satt här bredvid mig och skrattade i mitt öra. Och jag skulle ha älskat dig över allt: andats varje bit av dig, lämnat ut varje trasig del av mig. Aldrig någonsin släppt taget.