img source

Jag har så svårt att förstå att det har gått 10 år. Tio år. Jag var nio bast när jag satt i vardagsrummet och såg bilderna gå i konstant repris på tv:n. Farmor som ringde och var panikslagen över att pappa befann sig i USA just då, fast i North Carolina. Jag kommer ihåg allt som om det vore igår. Och jag kommer ihåg hur jag för sex år sedan stod och såg ned på ground zero, på det som en gång varit ett torn, men som nu var en byggarbetsplats i ett gigantiskt hål i marken. Och alla blommor på marken, alla kort och lappar och foton man sattit fast på stängslena runt om. Så många oskydiga liv, så mycket onödigt lidande. Så många tårar, så mycket smärta.