Jag är så trött att om jag sluter ögonen i tre sekunder riskerar jag att somna på plats. 

Men jag vill inte sova, vill inte förlora den hypade känslan efter de här tre dagarna. Jag vill inte packa upp min väska, vill inte kunna sitta vid min egna dator och skriva det här. Jag vill bara inte sluta leva.

Jag är jordens lyckligaste och olyckligaste människa. När min klocka ringer imorgon kliver jag upp för att gå till skolan, därefter kan jag alla steg jag kommer ta utantill. I princip, imorgon är allt som vanligt igen. Som om de här tre dagarna varit en lång dröm. Jag önskar bara att jag kunde stanna i den för alltid, och aldrig någonsin vakna igen.

Ni är det bästa som finns.


Ps. Jag har varit riktigt riktigt dålig med kameran dessa tre dagar (för bevis: se ovan). Gösta var desto bättre. Så jag ska försöka kapa hans bilder inom en snar framtid, have patience.

I GÄVLE!

Malin hälsar att vi bantar för fullt, invägningen imorgon blir spännande
Robin hälsar att han vägde in på 58,6 (han lägger till - bara muskler)
Oscar vägde in på 39 (Oscar tvingar mig att lägga till att det är bara muskler också)
Nu vill typ alla hälsa vad de vägde in på..
Anthon vägde in på 37,9 (bara muskler...)
Alex hälsar hej (YES)
Erik vill inte hälsa.


Nu ska vi på staaaaan.
Party.
Ciao

ph: Falken för ett år sedan
Sitter och rullar upp mina lindor inför helgen, all övrig packning ligger på min säng. Nu återstår bara problemet hur jag ska få ner allt i en väska. To be continued.

Dör lika mycket varje gång.

Då var vi igång igen då. Och det känns. I armarna och axlarna och benen och rumpan (?) och ryggen och magen och ja överallt. Och det är aningens skakigt och med en viss svårighet jag prickar rätt tangenter (det har även börjat sticka suspekt i mina fingrar). Precis som det ska va, altså, fifan vad underbart.

Igår drog vi igång med lite fotboll, och eh nej, boxare bör inte spela fotboll (alla som känner mig vet att jag är fruktansvärt kass). Eftermiddagspasset blev lite lätt sparring. Aaaaningens stelt, minst sagt. Sen vart jag barnvakt åt pojkar 10-17 (mer eller mindre) som ville övernatta i lokalen.

Idag vart det två pass parövningar, först utan sen med handskar. Apjobbigt med apnajs. Så nu tänkte jag ägna kvällen åt att dö, typ.

Crazy day idag. Kom hem för en stund sen från avslutningssparringen och kan typ inte röra mig pga. matkoma. Det är så fan vad mycket mat det ska finnas på avslutningar och skit, och det är ju klart som fan att jag måste äta det! Avslutningen var jättetrevlig och kul i varje fall, massor med familjer och vänner kom och tittade (och käkade).

Känns helkonstigt att det inte längre kommer vara träning typ varje dag, får se hur lång tid det tar innan jag börjar klättra på väggarna. Blir till att sticka ut och springa hela sommaren, eftersom jag inte heller kan dra ner och banka säck hur som helst med armbågen som måste vila.

Men det här var varit den bästa och mest slitsamma terminen någonsin. Blod svett och tårar, det lönade ju sig tillslut. Och jävlar vad vi har haft roligt. Nu gör vi nästa sesång ännu bättre och ännu roligare. Ni är bäst, ni är allt.

Bild från diplomarnas avslutning igår. Våra superdiplomare!

Jag blir så aaaaarg. På min armbåge. Träningen började så jävla roligt idag, tills efter en tredjedel sådär då min armbåge gick ut i strejk IGEN. Så nu är den på vilo-duty. Good God gör så att den blir bra tills vi åker till England.

Hur som haver, som uppvärmning idag drog vi ut och körde basket på parkeringen, och tur är vell det att ingen av oss strävar efter att bli basketspelare. Då att dömma efter:
1. Malin och jag som tjuter när bollen kommer,
2. Malin som istället upptäcker sniglar i gräset intill
3. Madde som blir förbannad över att hon aldrig gör mål trots att hon fått 20 tillfällen,
4. Matte som börjar klincha för att stoppa motståndagen,
5. Julle som bokstavligen hänger sig fast på Matte medan Matte försöker springa,
6. Lars som hukar sig som en kissnödig femåring/gammal tant,
7. Jag som hittar på egna termer till spelet
8. Madde som får bollen i huvudet

När vi kom in igen, fått på oss handskar och hoppat in i ringen, så säger Micke (tränare), kort och rakt: Okej, alla mot alla, tid.
Jag tror att vid det tillfället, så hade vi kunnat blivit en attraktion på zoo.

Heeelt världelös skoldag. Jag har haft fyra lektioner som jag rent ut suttit av. Och det stör mig inte ens lite att jag egentligen kunde fått massor gjort, för jag har slutat bry mig helt.
Nu är det fyra dagar av freedom, solen skiner still och jag ska dra och träna, DET är livet.

Vad som däremot inte är livet är att jag måste banta, igen. Tjejen jag ska möta i England väger bara 65, så dom har requestat att jag ska väga in på max 67. Fan. Vad. Kul. Inte för att det är några problem att banta ner mig till 67, det är lätt, knappt två kilo, men det är fanimej inget nöje..

Han är guuuuuuud.

I bilen påväg hem från Avesta:

Julle: Hallå vart e min mössa
Jag: Den e här bak
Malin: Hehehe vi har käkat upp skrevet på den
Jag: Ehhhh...?
Malin: Hehehe ja du berättade ju om din kompis hund som käkade up skrevet på trosor
Jag: Joo men... vartfan sitter skrevet på en mössa?
Malin: På toppen ju!
Julle: Eh, toppen på mössan är vell ändå toppen om jag inte har fel
Malin: Men om man klipper två hål i mössan och har den som en blöja så är ju toppen skrevet ju!
Jag: .............
Arne: Tim, har du gett Malin sin medicinen?

JAG ÄR SÅ JÄVLA GLAD!
Jag vann! Och inte nog med det! Jag fick pris som galans bästa damboxare också!

Timpa Fisringen Korhola fick också guld och även han pris som kvällen bästa boxare, fast herrboxare såklart. Malin gjorde en galet-super-skitbra match, därför tappade jag hakan ända ner i golvet när hon trots det förlorade, men fick en stor fin silvermedalj ändå!




Discover Avesta centrum:

Japp, hon fick plats.

Käk på hög interlektuell nivå.

Hemma från två händelserika dagar i Norrköping, som förövrigt måste va staden med flest rondeller och konstiga korsningar. Förjävla kul har vi haft i alla fall, men det hör ju till det vanliga när man umgås med boxare. En massa skratt, en massa boxning, det är det bästa som finns.

Själva SM bjöd på riktigt bra boxning, på både dam och herrsidan, och Akilles hade gjort ett superarrangemang av det hela. Lars vann i semifinalen, men förlust i finalen vilket slutade med silver. För oss är du bäst ändå!

Här kommer först lite bilder från förmiddagens semifinaler:

Väl framme i Norrköping fick vi sällskap

Lars vs. Musa Akavov IK Ymer


Malin & Madde

Random match (semifinal): Suro Ismailov vs. Alexander Potter

Random match (semifinal): Marcus Högberg vs. Naim Terbunja

Jag: Ååååhhh min kompis har fått tre stycken eh, eh, fårbebisar!
Madde: Lamm annars..
Jag: Ehh, ja, precis


Första dagen av tränarkursen avklarad. Är faktiskt inte totalt övergödd, bara lite. Men så är det ju en dag imorgon också. Det kom i varje fall en hel drös härliga människor från diverse klubbar, och kursledare är Majid Jelili som också tränar landslaget med herrseniorer, väldigt pedagogisk och intressant att lyssna på.

Men även om jag tycker att sånahär kurser är jätteroliga, så känns det inte sådär superkul att ha varit inomhus hela dagen när solen skinit (säger man verkligen skinit?) ute för en gångs skull. Undrar lite vad jag gjort för ont som jag behöver bli straffad för.

Jag och Amanda, tjejen jag mötte. Jätteduktig boxare och världens gulligaste tjej!


Jag känner att jag kan ladda upp dehär bilderna och vara riktigt stolt över att jag verkligen vunnit mitt silver.

Om det är något turneringar och mästerskap är synonymt med är det väntan. Men jag har inget emot väntan. Eller rättare sagt, jag har inget emot att spendera timmar i samma lokal som hundra boxare, en ring, och människor jag älskar. Det är inte väntan, det är ett nöje. Jag älskar varje sekund, trivs så att det väller över. Under alla timmar som involverar boxning, alla timmar med er,  så är jag lycklig. Så lycklig att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Det finns inget bättre än det här, inget bättre än er.

Frukost på donken efter invägningen! Förvånandsvärt bra, för mig som aldrig äter där.
Efteråt, när Micke sprang iväg för att köpa snus, kom Madde på den briljanta ideen att parkera om Mickes bil (fyra-busiga-boxare-i-farten). Sagt och gjort ställde vi oss bakom en stor skåpbil, och hela operationen hade lyckats om inte Madde gått ut och smygit runt bilen precis när Micke kom gående tillbaka. Slutade ändå med att alla vred sig av skratt!

Väntan väntan vila vila


Haha det här ska faktiskt vara ett smygfoto på läkaren bakom som höll på att somna (bokstavligen) efter att ha suttit och  hållt koll på matcher i tolv timmar.