Egentligen är det ett mysterium. Hur en plats, en värld, kan förändras så drastiskt. Hur något man en gång hedrade gudalikt, kan krympa till ett lerigt dike man måste ta sig över. Hur vackra melodier kan försvinna bakom gälla skrik. Hur en glittrande atmosfär likt dansande färgspel, kan övervinnas av en kvävande dimma.

Det känns innuti, när jag tänker på hur otroligt roligt vi hade. På hur ofta jag skrattade och lös på samma gång. Vi levde livet maximalt, förgyllde vår egen värld om ingen annan gjorde det. Men det behövdes sällan, det fanns så många, så mycket, som kastade glittret över oss. Vår värld blev synonym med lycka.

Allt det slocknade. Inget av det existerar egentligen längre. Alla melodier, allt glitter, har blivit borttappat. Och färgerna har slutat dansa. Ljusen vid varje steg dog ut.

Allt känns så långt borta.

Jag är så trött på skolan. Så fruktansvärt trött.
Men jag har aldrig ångrat mitt val, aldrig någonsin.