Spanska en timme och 35 minuter är alltid lika underbart. Alex satt och bokstavligen skakade det stackars bordet de sista minutrarna, och jag bara satt och garva hjälplöst av trötthet. Så det kan gå. Sen säger Vicky på slutet, "Voy a el homo".... inte riktigt som hon hade tänkt sig med sin spanglish där.

Precis innan spanskan så fick jag en galet galen nostalgiattack. Helt plötsligt började jag längta tillbaka till grundskolan otroligt mycket. När allt va så bekymmersfritt (eller ja, jämfört med idag), och det ända man hade i sikte var att komma in på ett bra gymnasie. Det verkade så lång bort. Men sen kom man in, och nu står man här, med framtiden som ett stort suddigt moln. Jag vill tillbaka till soffan på syslöjden, virka och lyssna på musik.

Tiden fick plötsligt väldigt brottom.

Jag måste göra min svindåliga english essay nu.  


Den här låten är också jävligt nostalgisk.