Jag tar inte illa upp, när du säger att du inte förstår dig på mig, för sanningen är, jag förstår mig inte på mig själv heller. Jag blir nästan lite glad, lite hoppfull, när du inte ger mig en stämpel i pannan. När du ger mig en chans, när du försöker se innanför. När du tillåter mig att visa själv vem jag är, istället för att få det förklarat av andra.

Och jag vill bara visa dig, vem jag är när jag står i ringen, vill att du ska se med egna ögon, se det du inte ser i korridorerna.