Jag har kommit på att jag nog inte är normal. I och försig det kom jag på för länge sen, men utöver det, jämfört med andra ungdomar. Jag vaknar svintidigt för att åka i 1,5 timme till skolan som jag kort och gott inte orkar med. Väl i skolan är jag till största del irriterad och trött. Andra hade för länge sedan hade hoppat av om de kände som jag, men nej, så gör inte jag. När andra lullar runt i skolan i små slutna grupper, pratar om festen som var eller som kommer, pratar lite mer random skit och lever just nu, så sitter jag och drömmer mig till en annan värld och en annan tid. När sedan dessa kompisgrupper slutar skolan så blir det fika och mer skitsnack, bara umgås, och på kvällen blir det kanske skolarbete. Vad gör jag då? Jo först och främst åker jag tåg igen i 1,5 timme, sedan stressar jag som en idiot för att hinna plugga innan jag ska träna. Träning, huvudpunkterna i min vardag, tiden då jag blir nerdragen på jorden och lever i nuet. Sedan kommer jag hem, för snortrött för att göra något, duschar, däckar, vaknar svintidigt igen. En vanlig vardag. Sedan kommer helgen. Kompisgänget kör den vanliga rutinen av att gå på fester, kanske någon spelning, lite filmkväll. Jag, jag gör anting a) ingenting, är associal, eller b) någonting relaterat med boxning: träning, tävling, kurser. 

Sedan börjar veckan om. Och jag undrar, varför jag aldrig gör sådana saker. Varför jag inte sitter och fikar och babblar i timmar, eller går på fester. Det är ju enkla svar egentligen, jag har inte tid, och när jag väl har tid så känner jag mig så utanför eftersom jag aldrig gör saker för att jag aldrig har tid. Men oftast, nästan alla dagar, så gör det mig inget. Jag älskar boxning och spenderar min tid därefter, och jag gillar att vara för mig själv resten av tiden. Men sen är det vissa dagar, som idag, när jag bara önskar att jag också drog runt i babbliga kompisgäng och hittade på roliga saker. Att jag också kunde sätta mig på en mysigt cafe och drälla bort några timmar. Inte för att jag kan fika och äta vad jag vill direkt heller. Men endå.

Och det är dom dagarna allt känns värdelöst. Och det är dom dagarna jag hatar mig själv som mest, eftersom jag vet att jag är den enda i hela världen som kan påverka det. Jag har ju ändå gjort ett val.

Sedan kommer jag på att jag älskar boxning, inser varför jag kämpar på. Och påminner mig själv, jag ska ju bli bäst.

Men vägen är vinglig och full av stup, många stup.