...och det blev inte riktigt som jag tänkt. Vi var tre in min viktklass, och efter väldigt dålig information fick jag - fem matcher innan min egen - reda på att jag skulle möta en tjej från Norrköping. Även fast jag vet att jag gjorde en bra match så är jag givetvis besviken och sur på att jag i andra och tredje rond bjöd på så mycket. Jag vet att jag kan bättre än såhär. Men Norrköpingstjejen var jättetrevlig och en bra boxare, vilket dämpade besvikelsen av min förlust något. Men det här är bara en erfarenhet på vägen, resan fortsätter. Kanske är jag ibland för envis för mitt eget bästa (om man nu kan vara det), men jag ger aldrig upp. Jag antar att det är det som kallas att vara en riktig fighter.

Sålänge jag tycker det här är kul, sålänge adrenalinet rusar vid tanken, så kommer jag fortsätta kämpa. Nu är det bara att ladda om inför galan i Västerås om två veckor. Inget i världen kan stoppa mig nu.

Jag med ryggen till.