Pokalen har nu fått en plats på en av mina hyllor tillsammans med medaljen. Jag fick äntligen min belöning för allt slit och träning, för alla mornar, eftermiddagar och kvällar nere på klubben. För allt jag kämpat, allt blod, allt svett och alla tårar. För alla gånger jag valt träning framför mina vänner, för varje gång jag prioriterat boxning framför att gå ut och festa som alla andra.

Men det allra svåraste har varit att kämpa mot sig själv samtidigt som man kämpar mot alla som inte förstår. Alla de som aldrig någonsin förstått varför varför jag fortsatte kämpa, trots alla försluster. Alla de som aldrig förstått hur det har gått ihop i mitt huvud, varför jag trots allt var stolt över mig själv.

Så egentligen är den här vinsten inte ett bevis för mig själv, utan för alla andra. Jag vet redan varför jag kämpar, men det krävdes ett matriellt bevis för att alla andra skulle reagera. På att allt jag någonsin sagt inte bara var en virrig bruds påhitt. För även om man är envis och tycker att man klarar sig bra utan lite förståelse, så är det tusen gånger lättare med.