Det är inte ofta det står i min kalender att jag ska vara ute och knalla i Bålsta kl 2 en torsdagnatt, men när man slår ihop skallen med Camilla Sundqvist kan man lyckas med vad som helst utöver det vanliga. Vilket var ungefär, nästan, kanske, vad som hände igårkväll. Jag bestämde mig hastigt och lustigt att hänga med Camilla och Robin till Julio's skiva på Fridhemsplan, det var verkligen scenariot slita-ned-grejerna-dra-till-bussen-träna-duscha-springa-till-tåget. När vi väl var där kunde vi inte stanna speciellt länge, eftersom vi var tvugna att ta sista tåget hem (som vi bokstavligen kutade för våra liv för att hinna med). Men när det gäller Camilla och mig misslyckas aldrig att kul, eftersom bara sjuka saker händer oss.

Känner att livet börjar komma tillbaka lite, i och med våra små äventyr.

Nu sitter jag i varje fall här i skolan, 6 timmar senare (varav 3 timmar sömn), och undrar varför i guds namn jag bestämde mig för att gå på engelska nationella provet ändå.

Det sista jag vill påpeka är, fan vad jag är bra! Nu ska jag gå och sova mig igenom nationella.