No yo me doy por vencido
Jag vet inte. Vad som är hemma och vad som är borta. För, jag hör ju hemma här. Värmen, solen, kulturen, maten, ljudet, ljuset, luften. Alla lever liksom för stunden; som om igår aldrig hänt och imorgon aldrig kommer. Jag kan sitta och titta på världen i en evighet. Från de smutsigaste gränder till de mest påkostade kvarter: allt är lika vackert. Den perfekta samhörigheten av musik och tolvslagets sorl på Balcon de Europa. Sanden som bränner under fötterna och saltet som svider. Jag är hemma här.
Men det kliar i hela kroppen av att inte boxas och träna som vanligt. Att ta treans buss till Kungholmstorg och kliva ned i en svettdränkt källarlokal; det är det jag saknar med vardagen. Boxningen och boxarna. Och det saknar jag så jag tror att jag dör. För det mer än allt annat, är hemma. Det är verkligheten, och då måste det här vara drömmen. Men trots det är det lika mycket hemma.
Kommentarer
Trackback
